Skidresa till Sälen!

15 januari satte vi oss jättetidigt i bilen och körde upp mot Sälen. Resan började mindre bra när Vide kräktes precis utanför Tygelsjö. Han fortsatte att må dåligt och kräktes 6 gånger på vägen upp. Annars gick det bra och barnen var jätteduktiga. Vi var uppe i Lindvallen strax efter 13 och fick nyckeln till stugan. En liten mysig röd stuga bara några meter från liften. Vi hämtade ut skidutrustningen till barnen. Vide verkade må bra igen och var redo att åka, men Malva var lite trött. Malva var inte sugen på att åka och hon kom inte ihåg hur man gjorde. Dagen efter började skidskolan, Snöstjärnorna och hon lärde sig mycket. Hon älskade sin skidlärare, Elinore. Vide provade att stå på skidorna och hittade snabbt balansen. Han lärde sig också att åka lift, men kunde inte hoppa av. Vi åkte mest på förmiddagarna med barnen. Vi åt lunch i stugan och vilade sedan en stund. Jag eller Jimmy passade på att åka mycket på eftermiddagarna. Eftersom vi skulle vara iväg i två veckor, så kändes det bra att inte pressa barnen för mycket. De träffade Valle flera gånger. Vi var på show och minidisco. Jätteroligt! Vi var också med i kexchokladjakten, men det blev ingen storvinst. Jättebra väder alla dagar utom en, då det var minus 10 och blåsigt. Malva grät efter skidskolan, eftersom hon frös och Vide ville stanna inne. På onsdag eftermiddag var vi på äventyrsbadet och så roligt vi hade det. Vide lekte med en boll och släppte inte den ur sikte. Malva var överallt och åkte mycket vattenrutschkana. Vi träffade grannarna där och barnen lekte med varandra. Även Simon från förskolan var i Lindvallen och vi sågs några gånger. Hennie och Martin med barnen träffade vi en dag. Roligt att ses och väldigt oväntat. Efter en jätteskön vecka, så packade vi ihop våra saker och städade stugan.
 
  
På söndagen tog vi bilen två mil till Hundfjället. Vi fick inte tillgång till vår lägenhet förrän vid 15-tiden, så vi åkte skidor på dagen. Mycket släpande av saker på kvällen, eftersom vi bodde på fjärde våningen och hissen var väldigt upptagen. Så det blev dagens träningspass. På måndagen började Malva i skidskolan igen. Den här gången i Snökanonerna. Hon hade blivit väldigt duktig på att åka. Hundfjället kändes mer barnanpassat i backarna och barnen älskade Trollskogen. Vi var på Valles show varje dag och barnen kunde alla sånger och danser utantill. Vide satt helt still och tittade alla gånger utom sista dagen, då han vågade ta ut svängarna. Valle fick många varma och långa kramar. Speciellt Vide ville aldrig släppa. På onsdagen bytte vi skidgrupp till Malva. Hon var minst och yngst och hade svårt att hänga med i tempot i den röda gruppen. Hon började i Snöstjärnorna igen och hängde med bra, men var lite ledsen att hon inte fick vara i den röda. En förmiddag så träffade vi den gamla gruppen. Malva kände sig stolt, som hann med att åka på alla ställen som de gjorde. Hon gillade att åka på gupp och i skogen. Hon kunde plötsligt också åka baklänges och som en köttbulle, för det hade pappa lärt henne. Själv hann jag med att åka en runda längdskidor på måndagen. Jättehärligt, men direkt började jag känna av min hals. Jag hade sedan jätteont i några dagar, så det blev ingen mer åkning på längden. Utför kändes bättre och då anstränger man inte lungorna på samma sätt. Jag åkte en hel del själv, med Malva och även hela familjen. Jag åkte Väggen några gånger. Den är egentligen alldeles för brant. Malva ville också åka i svart backe, men fick nöja sig med de röda och det gick jättebra. På lördagen tog jag och Malva några sista åk i Tandådalen. En lång transportsträcka, som inte var så lätt att åka med ett litet barn, men åkningen där var bra. En dag var vi jättenära att få storvinsten på Kexchokladjakten. Vide gissade på 312 när det var 311 kexchoklad. Första priset gick till en som hade gissat alla rätt och vi missade andra och tredje pris på lottning, då tre hade gissat en ifrån. Störigt! Vi startade hemresan tidigt och var hemma strax efter 13. Tyvärr avslutades den på samma sätt som den startade med kräk från vår lille kille. Vi börjar tro att han är åksjuk, då han bara kräker i bilen.
 
  
Nästa år blir det nog två veckor igen. Vi hade så roligt. Då kommer Vide kunna gå i skidskola och säkert lära sig att bromsa och svänga. Vi längtar redan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0