helenaogren

Jag har precis kommit hem efter att ha dömt Staffanstorps GIF - Råå DIF. Råå tog ledningen ganska tidigt. Spelet var ganska jämnt och första halvlek var lugn att döma. I andra blev det lite tuffare och Staffanstorp skapade mer och mer. I slutet dömde jag straff. Råå protesterade, men för mig var den innanför. Matchen slutade 1-1, vilket var ett rättvist resultat.

Jag hade en domarkontrollant, Åsa, på matchen och hon tyckte jag hade gjort det bra. Straffen hade solklart varit innanför straffområdet, så det var skönt att höra. Hon såg det bra uppifrån läktaren. Efteråt kommer en ledare från Råå och vill prata med mig. Han säger att alla Råå-spelarna säger att det absolut inte var straff och undrar hur jag kan döma det då. Jag berättar att jag tyckte att det var innanför och Åsa berättar för honom att det var straff. Han blir bara mer irriterad och säger att han snackar med mig och inte henne. Vad mer vill han att jag ska säga? Jag tyckte det var straff och därför blåste jag det. Efter att ha kommenterat den situationen gång på gång, övergår han till att påpeka att Staffanstorp fick allt med sig och att jag blundade för alla dubbar, efterslängar och andra frisparkar ute på plan. Känns inte lönt att kommentera ens. Varför skulle jag inte försöka vara rättvis? Jag tar gärna emot kritik som domare, men då måste ledaren/spelaren kunna lyssna tillbaka och höra vad jag har att säga.

Tråkigt att det finns sådana personer. Hade Råå vunnit, hade jag säkert bara fått höra att jag gjort en bra match. Nu var han tvungen att skylla på någon för att det inte blev vinst. Det är sådana personer som skrämmer bort folk från att vara domare.

Nu har inte jag sagt att jag inte gjorde några felbeslut i matchen. Det är omöjligt för en domare att se allt, framför allt om man är ensam. Offside är helt omöjligt. Att vara helt koncentrerad en hel match är väldigt svårt. Men jag försöker alltid vara rättvis och göra mitt bästa!