helenaogren

Jag gick och lade mig för att vila redan vid sjutiden på söndag kväll. Det gick inte alls så bra. Magen värkte oftare och oftare och jag började tänka att det här går nog inte över. Vi var ju helt fullbokade på julafton och som det kändes nu skulle jag aldrig kunna komma dit. Jimmy gick också och lade sig och för mig kom värkarna oftare och oftare. Vid tolv kände jag att det inte gick mer, då värkarna kom var femte minut eller oftare. Jag ringde in till förlossningen. Barnmorskan ställde en massa frågor och tyckte jag skulle ta ett varmt bad och se om det hjälpte. Konstigt nog fick jag ingen värk, när jag pratade med henne utan precis när jag lagt på. Jag gjorde i alla fall som hon sa och lade mig i badet i över en timme. Det kändes lite skönare, men inte bra. När jag väl gick upp, gjorde det ondare och ondare igen och ibland kom värkarna varje minut. Jag ringde tillbaka och hon sa att vi fick komma in och se hur öppen jag var. Jimmy fixade med bilen och hjälpte mig att packa det sista. Väskan hade jag tagit fram och börjat packa tidigare under dagen.

 

Vid tretiden åkte vi in. Det var inte skönt att gå den lilla biten från bilen in till förlossningen. Väl på plats så mätte de först hjärtat på barnet i 20 minuter. Sedan skulle barnmorskan kolla hur öppen jag var. Det lät som det var ganska vanligt som förstagångsföderska att man inte var så mycket öppen och fick åka hem. Själv kände jag att det aldrig hade gått att åka hem och det visade sig att jag var öppen 8 cm (10 cm skulle det var för att barnet skulle komma ut). Väldigt bra gjort tyckte barnmorskan. Jag fick sätta på mig andra kläder och hon ställde lite frågor vad vi hade tänkt oss. Ganska snart fick jag börja med lustgas. Det kändes lite bättre, men skönt var det ju inte och jobbigare att andas djupa andetag. Jag låg och kollade på skärmen som visade när värkarna kom så jag snabbt kunde sätta lustgasen till munnen. Barnet hade lite hög puls, så de tog blodprov från huvudet för att se hur mycket laktat det hade i blodet. Det första läkaren sa var: Oj, så mycket hår! Tiden gick sen och det kändes som det inte hände så mycket. Jimmy hjälpte till att massera och jag fick även sterila kvaddlar i ländryggen. Det gjorde riktigt, riktigt ont och kändes som man blev stucken av en massa getingar. Som tur var gick det snabbt över och då kändes det lite bättre i ryggen. Vid sextiden byttes personalen ut och det lät som det närmade sig. Ändå ville de aldrig svara på min fråga, om det inte var klart snart. Barnet vred sig åt "fel" håll i slutet (huvudet bakåt istället för framåt eller tvärtom) och det lät som det var lite jobbigare och tog längre tid. Det kändes som att en sten som var alldeles för stor skulle pressas ut. Själv kände jag mig väldigt trött och hungrig och jag somnade nästan mellan värkarna. Jag är imponerad över att de som har väldigt långa förlossningar orkar, själv kändes det som fem timmar var alldeles för länge. I slutet sa de till mig att sluta använda lustgasen, för att kunna krysta bättre. Inte lätt att skippa den, men det gick till slut och plötsligt 8.13 flög barnet ut. Inte ens barnmorskan verkade beredd. En jättesöt liten flicka. 49 cm och 3170 g. Allt verkade bra med henne och Jimmy fick klippa navelsträngen. Barnmorskan kollade på moderkakan och tyckte den såg fin ut. Hon fick sen sy lite, men det var inte så farligt. Vi lämnades sen med vår nya familjemedlem och några nygjorda mackor. Jimmy satt och mös med henne.